Fiias eskapader: 2014

Mitt intresse för konst började redan när jag gick på Söff. Redan då höll jag på att skriva min poesi och blev uppmuntrad till att fortsätta. Vi hade konstlektioner i många olika former bl.a hade vi en lärare från Danmark som undervisade i godiskonst, de tavlorna som jag gjorde hänger jag nu ut på biblioteket.

Tråkigt att höra att det är en så tuff bransch och blablaaaablaa. That's not the point. Enligt mig är det ohälsosamt att ignorera sin konstnärliga själ.

Jag har målat mig igenom en tuff period i mitt liv. Behandlade missbruket jag hade trasslat in mig i, med färger, ord, musik, yoga och dans. Och lärde mig mycket om mig själv.

För att få annat att tänka på skaffade jag 100 olika hobbies. Det funkade perfekt för mig.

Jag är så stolt och glad att jag tog mig ur mitt destruktiva liv. Dels därför valde jag att hänga ut mina tavlor till allmän åskådning.

Jag är så glad att konst finns. Att sätta sig ner och bara vara kreativ ger mig ro i själen.

Det viktiga är att man gör det man tror på. Att följa sin egna stjärna, no matter what.

Konstutställning på Kruska i Juni.

Det du sår, får du. Det du tror, gror. Tro gott. Gro gott.

En solhälsning till goda tankar.

Hela September har jag utställning med fler tavlor på biblioteket i Jakobstad.

Anden i lampan

Destination insikt

Båten stannar med ett ryck. Tyra ligger utsträckt på golvet, hon vaknar omtumlat till och sätter sig upp. Det är svalt och hon fryser i sina trasor till kläder.

Nattens fåglar sjunger och vinden blåser runt i träden. Bakom henne ligger en tom horisont och nu hade visst båten stannat. Har hon flutit i land på en öde ö?

I mörkret ser Tyra konturer av svajande träd och former av höga berg.

Tryggheten och hoppet inom henne börjar växa, hon hoppas att hon hittar en grotta att sova i och kanske något ätbart.

Tyra känner med den enda åran hon har kvar, den bottnar. Ivrigt hoppar hon ur och drar båten i land, efter flera veckor till havs känner hon äntligen mark under sina fötter.

Den lilla träbåten hade varit hennes tillflykt, då skeppet hon jobbade på för vilda sjörövare kapades av ilskna pirater.

Hon är väldigt trött, så hon söker upp första bästa grotta och somnar.

Svetten rinner när hon vaknar, hennes röda hår har klistrats fast på huden. Hon kan höra de mystiska gräshoppornas sång, solen gnistrar högt på himlen, det är alldeles vindstilla och hett.

Det Tyra behöver nu är mat och vatten, hon beger sig iväg för att utforska ön.

Växtligheten är frodig och väldigt vackert pyntad med mörkblåa stora blommande klockor. Djungeln är tät med palmer och gigantiska blad, vilda växter slingrar sig överallt. Vem vet vad som gömmer sig där i allt det gröna.

I en glänta växer bär på små plantor, hon äter glupskt och grinar illa för att de smakar beskt. Hur skall hon överleva dethär? Hon kunde tälja ett metspö, det borde finnas kniv och krok i båten, det var väl de enda sakerna hon hann få med sig. Hon hittar en passlig pinne, liggandes på stranden, den kunde hon nog ta.

Det var bra att hon lämnade skeppet. Att laga mat till ett gäng sjörövare var inte lätt, de var inte av den väluppfostrade sorten. De kastade mat på väggarna och dansade på borden, söp och härjade in på långa nätterna.

Så hon tog tillfället i akt när det blev bråk, hon flyttade obemärkt eftersom hon sedan länge hade planerat sin flykt genom att förbereda sin livbåt. Vem som skulle laga deras mat nu, det brydde hon sig inte i.

Väl tillbaka vid stranden för att ta igen sig ber hon innerligt att hon skall klara sig genom detta med livet i behåll. Hon täljer sitt metspö med stor vana medans hon funderar hur hon hittar till fastlandet?

Hon börjar rita förstrött i sanden. Ett hus. En sol. Blommor och träd. En stor längtan till civilisationen sköljer över henne och hon får tårar i ögonen.

Allt som blivit målat i sanden suddas plötsligt ut av vågorna och hon klottrar dit något som skall föreställa en pizza istället, hennes mage kurrar högt.

Bakom henne rör något på sig, något som sakta kryper närmare och närmare.

Tyra sitter fortfarande i sanden och drömmer om att äta pizza.

-Och en stor kall lemonad tack, ber hon och tittar upp i väntan på att det skall regna läsk från himlen. Men förgäves.

Sakta krypande närmar sig något okänt. Något stort, med gröna fjäll är alldeles bakom Tyra nu.

-Sssssssssssssss, väser den och flåsar henne i nacken.

På helspänn svänger hon sig raskt om och får syn på...

Nackhåret reser sig och hon kommer sig skräckslaget upp på benen. Den gigantiska ödlan betraktar henne med huvudet på sned. Ödlan har korta ben och vassa tänder som en krokodil, den är helt täckt med gröna fjäll och en kluven tunga far ut genom munnen.

Tyra har aldrig sett en så stor ödla förut och börjar panikslaget att backa. Kan den springa snabbt och tänker den äta upp henne, frågorna blandar sig med hennes snyftningar?

För att ge offret lite spelrum har ödlan stannat till, hotfullt piskar den till med sin gigantiska svans.

Pulsen stiger till max, snabbt vänder hon på klacken och springer iväg allt vad benen bär, men i den mjuka varma sanden är det svårt att ta sig fram. Att se sig om skulle bara sakta ner farten ännu mera, men det känns som att ödlan redan är nära inpå, hysteriskt snyftande fortsätter hon att springa.

Vart kan hon gömma sig? Tänk om det finns fler, Tyra springer i panik. Trött och svettig med brännande ben saktar hon tillslut in och hämtar andan, hon vänder på huvudet och tittar bakåt.

Till sin förvåning ser hon att ödlan är kvar på samma ställe, den har fått sällskap av en apa. Båda har märkliga ljud för sig, det låter som att de skrattar, men är det möjligt? Apan pekar och tittar åt hennes håll, den slår sig på knäna och skrattar.

-Vad är dethär? mumlar hon häpet. Modigt och lite nyfiken börjar Tyra att vandra tillbaka.

-Vad är detta för en liten människo fröken? Ut på äventyr alldeles ensam, hur hade du tänkt klara dig själv när du är sådär långsam? Där hade jag ju lätt hunnit ikapp dig om jag hade försökt. Ödlan har en väldigt len röst och nu ser den väldigt snäll ut. Den berättar att den har betraktat Tyra sen imorse när hon hade sökt mat, nyfiket hade Ödlan efter ett tag närmat sig henne för att skoja lite.

Apan och ödlan skrattar så tårarna rinner, sådär roligt hade de inte haft det på länge. Apan ramlar på rygg och skriker av skratt.

-Jag trodde du skulle äta upp mig, förklarar Tyra. Glad att hitta någon att prata med skrattar hon också lättat.

-Kan ni hjälpa mig att hitta tillbaka till fastlandet?

-Följ med oss, dethär tror jag att du gillar väser Ödlan. Och Apan nickar.

De visar henne stigar i djungeln. Där finns vattenfall där hon får ta sig en svalkande dusch i fräscht vatten som hon också kan dricka. Präktiga träd med svingande schimpanser och stora vackra blommor i alla möjliga färger.

Efter en stunds vandring hör de sång och musik. Det doftar nybakat bröd, kryddstark mat och väldoftande rökelse.

Hon ser en liten by med hyddor som bostäder.

-Här lever alla i trygghet, berättar apan.

Invånarna i byn hälsar henne glatt välkommen. Några apor dansar glatt runt Tyra, en spelar munspel och svänger i takt med sina egna toner. De flesta invånare, människor och djur, är samlade runt lägerelden. De trummar på sina hemgjorda trummor och någon spelar på sin gitarr. Några sjunger och dansar till rytmen, skuggorna målas upp bland träden som svänger med sina kvistar. Tyra betraktar allt med gapande mun, hon tycker allt är så vackert och mystiskt. Plötsligt ser hon att träden är fyllda med färggranna fåglar, de sjunger också med till tonerna.

En gumma kommer fram med en bricka och en filt, på brickan finns varm soppa, bröd, vatten och frukt. Hon pekar på en ledig plats där Tyra kan sätta sig, gumman sätter sig bredvid Tyra och börjar berätta.

-Här har alla livsformer ett jämställt värde. Alla är visst olika, det har vi förstått. Här respekterar vi varandra som vänner och tar lärdom av varandras visdom i godhetens namn. Vi lever tillsammans i en vacker harmoni med naturen. Freden är vår lag.

Det vi sår, så får vi. Det vi tror, så gror. Tro gott, gro gott.

Det är en vacker afton. Månen lyser orange som en stor apelsin, himlen är vackert mörkblå. Den gamla gumman klappar henne vänligt på huvudet.

Tyra ligger i sanden under den varma filten och tittar upp på fåglarna i träden, allt känns så rätt. Äntligen har hon hittat hem.